Halleluja!
Sten Sturegatans digitala quartz-ur visade 18.15/24 grader C och Birgit hade just smackat in 5 bollar bakom en hjälplös burväktare. Man fick gnugga sig i ögonen både en och två gånger för att inse att det är detta som är årets Birgit Prinz. Solsken, värme och bolltrolleri. Man börjar tro att det finns substans bakom den vackra fasaden.
Birgitbloggens reporter befann sig för dagen vid sidlinjen lätt justerad men med två öl i kroppen, och det krävs en passiv betraktares ögon för att se maskinens skönhet och perfektion i full blom.
Debut för Lars, och det föreföll som om han väntat länge. Inte ett snedsteg på hela matchen, ständigt rätt i närkamper och ett lugn som omedelbart spred sig till övriga.
1-0 kommer efter ca 7-8 minuters spel. Måns var på plats först en stund efter avspark men det dröjde inte länge förrän han visar att Uli Hoeness Trophy blir svår för övriga att vinna i år. Ett smörpass i exakt samma stil som första matchens servering till Stefan G fast denna gång med Micke i andra änden. Skojig kuriosa är att Micke vid sidlinjen uttrycker exakt samma sak som Stefan gjorde i premiären: man har för gott om tid på sig att avsluta när passningen är så bra slagen.
1-0 står sig i paus trots att motståndaren inte alls förtjänar att ligga i botten av tabellen. Det är snarare lite av ett mysterium. En spänstig och atletisk div III-mässig yngling huserar på topp och samtliga åskådare hävdar bestämt med oroliga röster att det är en tidsfråga innan den killen hänger ett par snabba påsar.....för att han helt enkelt bestämmer sig för det. Tobias, för dagen iförd ett par hala sneakers av märket Puma, är allt som oftast rejält bortgjord av den klart skarpaste motståndaren hittills och det ser skakigt ut bakåt påfallande ofta. Sulfinter och ett explosivt löpsteg sysselsätter backlinjen rejält så när tvåan kommer är det så skönt så skönt. Mattias har flyttat sig uppåt i planen och efter en fin stickare är han på väg rakt mot mål när han brutalt görs ner bakifrån. En klarare straff har nog aldrig skådats. Offret är alldeles för ilsk och adrenalinstinn för att själv ta hand om straffen och det är inte alls överraskande att Lars tar på sig uppgiften att snabbt göra avstamp och visa sig som en kille att luta sig mot när det blåser. 2-0 och en knuten näve från Lars.
En liten kvick kille med asiatiskt utseende(de är ju alltid snabba, torsdagsfyllos anm.) pangade in en reducering efter en gnutta dräll i försvaret och fansen höll för ett ögonblick andan och förväntade sig mer tråkigheter, men nej nej, inte i år.
Nytt initiativ från Birgit och 3-1 är en smula komiskt. En stenhård hörna från Micke träffar Ariel i arseltrakten och in i mål. Inte mycket att säga om det egentligen förutom att Ola nu har en konkurrent till årets fulaste assist. Men här är Micke uppe i 2 poäng för dagen, och mer skulle det bli. Dessförinnan hann Stefan G med att på egen hand först bli fälld strax utanför straffområdet och själv panga upp frisparken i nättaket. Starkt gjort med tanke på hur svårt det är att faktiskt hitta luckorna genom mur, målvakt och en sjumanna-bur. 4-1!! och man har inte sett så breda leenden sedan Tony Rickardsson fick båda mungiporna uppslitna av Nicky Pedersens drev på Ullevi -99.
Målen faller tätt under andra halvlek och Micke cementerar sig i poängprotokollet efter Birgits vackraste anfall hittills i år. Bollen går på ett snöre i en flyfotad kontring från försvar via mitten till Micke på högerkanten. Med en tung men vägvinnande löpning lämnar han en snyftande back långt efter sig, ser Ariel i bortre delen av straffområdet och levererar en ruskigt hård bananhöger - så hård att Ariel får göra sitt yttersta för att överhuvudtaget orka styra den mot mål. Bollen letar sig förbi målvakten och Lars, som otroligt nog hunnit följa med anfallet befinner sig på mållinjen och kan om han vill, stjäla målet från Ariel men låter bli och visar härmed att man kan vara både hårdför och en riktigt kompis i klubben. Ariel står plötsligt som delad ledare i jakten på Gerd Müller Trophy.
Efter slutsignalen är det händerna i luften och en stark tro på en topplacering. Undertecknad hävdar bestämt att glädjen över målkalaset och de tre pinnarna vida överträffar besvikelsen över att inte ha deltagit i matchen. Kollektivet osv.
EDIT: Efter en läsarstorm står det klart att hyllningar krävs till vår målvaktsfantom Tommy Knappe. Hur jag kan förbise honom efter denna match är ett mysterium och ett snedsteg av gigantiska mått. Den enda tänkbara förklaringen jag kan hitta är att han är lite FÖR stabil, vi måste nog alla lära oss att inte räkna med att han ska rädda oss varje gång. Det var inte bara en utan minst två helt omöjliga parader igår, var och en förtjänt av en helt egen krönika. Forza Birgit!
